Michelle Pfeiffer spelar en julfixerad mamma i Prime Video-julkomedin 'Oh. What. Fun.', regisserad av Michael Showalter. Filmen följer hennes karaktärs sammanbrott när familjen ignorerar hennes ansträngningar, vilket leder till komisk kaos. Varietys recension hyllar Pfeiffers prestation men kritiserar manusets brist på djup och förhastade upplösningar.
Handling i korthet
I 'Oh. What. Fun.' spelar Michelle Pfeiffer Claire Clauster, en hemmafru i Houston som är hängiven att göra julen perfekt för sin familj. Hennes make Nick (Denis Leary) är självgod, och deras vuxna barn – Channing (Felicity Jones), Sammy (Dominic Sessa) och Taylor (Chloë Grace Moretz) – tar henne för given. Berättelsen eskalerar när Claire upptäcker att ingen av hennes barn har anmält henne till tävlingen Bästa julmamma, vilket utlöser en passivt-aggressiv nedbrytning som inkluderar familjekonflikter, en glömd utflykt och möten med grannar och främlingar.
Rollbesättning och crew
Regisserad av Michael Showalter, som skrev manus tillsammans med Chandler Baker, har filmen ett starkt ensemble med Jason Schwartzman som Channings make, Joan Chen som en rivaliserande granne, Eva Longoria som självförbättringsgurun Zazzy Tims och Danielle Brooks i en biroll. Produktion av Semi-Formal Prods. och Tribeca Studios, med musik av Siddhartha Khosla. Speltid 107 minuter, åldersgräns PG-13.
Mottagande bland kritiker
Varietys recension, publicerad 5 december 2025, framhåller Pfeiffers nyanserade gestaltning av en bristfällig matriark och noterar att hennes inre konflikter driver handlingen trots förbryllande karaktärsförändringar. Recensionen kritiserar dock den bleka komedin, outhärdliga biroller och bristen på meningsfull utforskning av Claires nedbrytning. Scener som en jakt i köpcentret och en danssekvens faller platt, även om subtila mörkare toner och en okonventionell soundtrack med '80-tals-covers tillför viss charm. Filmen jämförs ogynnsamt med 'The Family Stone' och ses som en missad chans för en vassare indiekomedi.
Showalters regi fokuserar på moderskapsångestar genom voiceover, men tredjeaktsförsoningarna saknar ansvarstagande och emotionellt djup, enligt recensionen.