Amanda Romares nya roman 'Judas' har snabbt blivit föremål för en kulturdebatt, trots att den knappt hunnit ut. Boken skildrar ett ansträngt samboliv i ett grått Malmö, med teman som strypsex, Ozempic och generationsspecifika relationella problem. Kritikern Anna Hellsten försvarar verket som en konsekvent generationsroman.
Amanda Romares andra roman, 'Judas', utgiven av Natur & Kultur, tar vid efter hennes debut 'Halva Malmö ...'. Handlingen följer Amanda och hennes pojkvän Emil i ett haltande förhållande präglat av rutinmässiga kärleksyttringar som vitlöks pasta och sidenlakan, men under ytan bubblar problem. Emil hobbyknarkar och ljugar om det, medan Amanda skäms för hans viktökning på grund av för mycket gaming och tvingar honom att ta Ozempic.
Boken utforskar moderna relationer med inslag av ghosting, conscious dating, strypsex som leder till polisutredning, panikattacker och antidepressiva mediciner. Kulissen är ett 'fula Malmö' – Värnhems fulhet, Kirsebergs avlägsenhet, aggressiva menyer på restauranger som 'If you don’t like coriander, LEAVE', Gaza-snack i kö till Sibylla på Möllan och högljudda Bar Kiosko. Hellsten beskriver världen som jobbig, vilket gör att läsaren känner lättnad när boken slutar.
Debatten kring 'Judas' har intensifierats av författarintervjuer och Netflix-anpassningen av debuten. Vissa ser boken som ett exempel på hur män skildras krasst idag, med trender som 'pinsamt att ha pojkvän' eller 'matlådemannen'. Hellsten kontrasterar detta med att människor alltid klagat på partners, och avvisar Göteborgs-Postens kritik om att Romare är slarvig. Istället hyllar hon språkets precision och dialogens kalibrering, med jämförelser till Per Hagmans 'Cigarett', Helen Fieldings 'Bridget Jones', Linna Johanssons 'Lollo' och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis texter.
Romare framstår som en självsäker generationsförfattare, och boken slutar med en solkig cliffhanger om Amanda och Emils framtid – kanske separering eller flytt till ett hem med två badrum. Hellsten hoppas på en snabb uppföljare.
