Färskvatten från smältande is och ökad nederbörd fångar tillfälligt koldioxid i det djupa södra ishavet, vilket motverkar förutsägelser om en försvagad kolupptagare. Forskare från Alfred Wegener-institutet förklarar denna stabiliserande effekt i en ny studie. Dock kan förstärkta vindar snart vända detta skydd, och potentiellt släppa ut lagrat CO2 i atmosfären.
Det södra ishavet spelar en vital roll i att mildra den globala uppvärmningen genom att absorbera cirka 40 procent av CO2 som fångas upp av världens hav, som tillsammans tar upp ungefär en fjärdedel av mänskliga utsläpp. Denna kolupptagare bygger på ett cirkulationssystem där djupvatten stiger till ytan, byter gaser med atmosfären och sjunker igen, och bär med sig absorberat CO2 till djupen.
Klimatmodeller har förutsagt att den globala uppvärmningen skulle minska denna kapacitet genom starkare västliga vindar som för mer gammalt, CO2-rikt djupvatten till ytan. Ändå visar årtionden av mätningar från 1972 till 2021 att det södra ishavet har förblivit en stark kolupptagare. Forskare från Alfred Wegener-institutet (AWI), ledda av Dr. Léa Olivier, analyserade biogeokemiska data från marina expeditioner, med fokus på cirkulation, blandning och vattenmassors egenskaper, samtidigt som biologiska processer exkluderades.
Deras resultat, publicerade i Nature Climate Change 2025, visar att ytvattnen har blivit sötare sedan 1990-talet på grund av ökad nederbörd, smältande glaciärer och havsis. Denna sötning har förstärkt densitetsstratifieringen och skapat en starkare barriär som håller CO2-rikt djupvatten—normalt under 200 meter och karakteriserat som salt, näringsrikt och relativt varmt—fångat nedanför.
"Djupvatten i det södra ishavet finns normalt under 200 meter", säger Dr. Olivier. "Det är salt, näringsrikt och relativt varmt jämfört med vatten närmare ytan."
Dock verkar denna effekt tillfällig. Förstärkta vindar, kopplade till människodrivet klimatförändringar, har höjt den övre gränsen för djupvattenskiktet med cirka 40 meter sedan 1990-talet, och drivit kolrikt vatten närmare ytan samt gjort barriären mer sårbar för blandning. "Vår studie visar att detta sötare ytvatten har tillfälligt kompenserat för försvagningen av kolupptagaren i det södra ishavet, som modellsimuleringar förutsade", sammanfattar Olivier. "Dock kan denna situation vändas om stratifieringen försvagas."
Prof. Alexander Haumann, en medförfattare, efterlyser mer vinterdata för att bekräfta om djup CO2-utsläpp har börjat. AWI planerar vidare undersökningar genom det internationella Antarctica InSync-programmet för att förstå dessa förändringar och deras globala klimatpåverkan.
"Det som förvånade mig mest var att vi faktiskt hittade svaret på vår fråga under ytan", noterar Olivier. "Vi behöver titta bortom bara havets yta, annars riskerar vi att missa en nyckeldel av historien."