Den finska skräckfilmen Nightborn, regisserad av Hanna Bergholm, hade världspremiär i Berlinales tävlingssektion. Med Seidi Haarla och Rupert Grint som nyblivna föräldrar som möter en ovanlig spädbarn blandar filmen mytologi och skräckelement. På presskonferensen tog skådespelare och crew upp fascismens uppgång och globala orättvisor.
Hanna Bergholms andra långfilm, Nightborn (originaltitel: Yön Lapsi), utforskar föräldraskapets utmaningar genom ett övernaturligt perspektiv. Historien följer Saga (Seidi Haarla) och Jon (Rupert Grint), ett par som flyttar från London till ett renoveringsbehovigt hus i den finska skogen för att bygga familj. Som Jon säger: „Fuck London“, vilket belyser den ekonomiska attraktionen i lantlivet jämfört med Storbritanniens huvudstads höga kostnader. Vid sonen Kuulas födsel märker Saga anomalier: bebisen är hårig och stor, med aptit på kött och skrik blandade med djurlika morrningar, uppnådda genom effektivt ljuddesign. Filmen fördröjer uppenbarandet av spädbarnets ansikte till slutet, ekande Rosemary’s Baby, och spelas av mer än tio bebisar i olika åldrar. Den navigerar mellan metafor och bokstavlig skräck, inklusive en amningsscen med blod som speglar verkliga moderskapsupplevelser sällan skildrade på duken. Produktionsdesignen av Kari Kankaanpää skapar en stiliserad, fantastisk atmosfär och kontrasterar vardagliga element som ett glest befolkat sjukhus och en traditionell Silver Cross-vagn. Den 90 minuter långa filmen, en samsproduktion mellan Finland, Litauen, Frankrike och Storbritannien, har manus av Bergholm och Ilja Rautsi, foto av Pietari Peltola, klipp av Jussi Rautaniemi och musik av Eicca Toppinen. Ytterligare skådespelare inkluderar Pamela Tola, Pirkko Saisio och Rebecca Lacey, med dialog på finska och engelska. På presskonferensen den 14 februari 2026 i Berlin dominerade politiska ämnen. Grint svarade på frågor om Storbritanniens högerextrema uppgång, tidigare kopplad till hans kommentarer om J.K. Rowlings åsikter: „Självklart är jag emot det. Men jag väljer mina stunder att tala. Men ja, det är uppenbart väldigt relevant nu. Ni kommer höra från mig.“ Regissören Bergholm förklarade sin vattenmelonpinne för palestinsk solidaritet: „Som vuxna människor tror jag att vi har ett ansvar att tala mot våld och orättvisa“, och tillade att konstnärer inte ska tystas. Manusförfattaren Rautsi betonade konstens roll: „Jag tycker det är viktigt att belysa vilka problem vi står inför eftersom konst handlar om empati... vilka orättvisor som sker i Ukraina eller folkmordet i Palestina.“ Recensioner berömmer filmens spända chiller-stil, även om vissa noterar att den lutar mer åt drama än gore, skiljt från influenser som David Cronenbergs The Brood. Grint reflekterade också över den kommande Harry Potter-TV-serien och mindes sin start 1999 utan sociala mediers press.
