Sabrina Carpenter har släppt sitt sjunde studioalbum, Man's Best Friend, en uppföljare till hennes genombrott Short n' Sweet som blandar smart ordlek med explicita teman. Albummets provokativa omslag har tänt online-debatter om misogyni och objektifiering. Kritiker berömmer dess fylligare ljud och utforskning av relationer, läkning och njutning.
Sabrina Carpenter, Quakertown-födda före detta Disney Channel-stjärnan som släppt album i ett decennium, släpper Man's Best Friend som sitt sjunde projekt. Trots en nylig Grammy-nominering för Best New Artist bygger detta album på hennes utveckling från bubblegum pop-rötter. Hennes femte album, Emails I Can’t Send, incorporerade bedroom pop- och americana-influenser och framhävde hennes countrybakgrund i spår som “Fast Times” och “Vicious”. Sedan dess har hon samarbetat nära med producenten John Ryan och låtskrivaren Amy Allen, tillsammans med Jack Antonoff för Short n’ Sweet, som innehöll Topp-5-singlar “Espresso”, “Please Please Please” och “Taste”.
Man's Best Friend kommer mitt i kontroversen kring omslaget, som visar Carpenter på knä som smeker en mans inre lår medan han håller i hennes hår. Online-reaktioner har anklagat bildspråket för misogyni, sexism och objektifiering, även om albumet självt beskrivs som intellektuellt skarpt vid sidan av sin fräckhet. Spår som “We Almost Broke Up Again Last Night”, “House Tour” och “Sugar Talking” dyker ner i saklig intimitet och emotionell komplexitet. Texter som “Gav mig hela sitt hjärta och jag gav honom huvud” och “Han brukade vara bokstavligt besatt av mig, plötsligt är jag den minst eftertraktade tjejen i landet” från “My Man on Willpower” avslöjar ärliga perspektiv på relationer och själv tvivel.
Albumet brottas med läkning i “When Did You Get Hot?” och överdriven njutning i “Go Go Juice”, medan “Manchild” innehåller sticket “Varför så sexig om så dum? Och hur har du överlevt jorden så länge?”. Det blandar genrer, från country-pop i “Go Go Juice” till disco i “Tears” och R&B i “When Did You Get Hot?”. Antonoffs produktion lyser i “My Man on Willpower” och “Goodbye” med syntar, horn och stråkar. Recensenter noterar att det överträffar Short n’ Sweet i djup och balans, och sticker ut i ett stillastående poplandskap genom att omfamna röra och vokal mångsidighet. Carpenters arbete här förvandlar frustration till engagerande pop som ifrågasätter upphetsning och romantik utan förenklingar.
