Statistik från Socialstyrelsen visar att självskador bland flickor ökat kraftigt och fördubblats sedan 2015. Uppsalabon Rebecca Skott, 32, berättar hur hon tog sig ur ett långvarigt självskadebeteende med stöd från omgivningen och professionell hjälp. Specialistpsykologen Ylva Kuzmicki vid Akademiska sjukhuset ger råd om hur anhöriga kan stötta.
Enligt uppdaterad statistik från Socialstyrelsen har antalet självskador bland flickor i åldern 12–15 år ökat kraftigt mellan 2015 och 2023, även om ökningen planat ut något de senaste två åren. Varje år vårdas tiotusentals personer i Sverige för självskadebeteende, där flickor och kvinnor utgör cirka 60 procent av fallen. Rebecca Skott, 32 år och bosatt i Uppsala, levde med självskador i många år men är idag fri från beteendet. “Jag märkte att stunden jag mådde bra av att göra det blev mindre och mindre och tillslut byttes det ut mot ångest”, berättar hon. Som tonåring saknade hon en trygg plats att uttrycka sina känslor och använde självskador för att fylla ett emotionellt tomrum med fysisk smärta. “Det tyder på att det är många tjejer som inte har en trygg plats att uttrycka sig på. Det är skrämmande”, säger Skott. Hon ersatte beteendet med träning, promenader och musik, läste upp betyg efter att ha hoppat av skolan och har nu en masterexamen. “Det är viktigt att förstå att allt har sin tid – och att man inte är misslyckad bara för att man inte klarar skolan samtidigt som alla andra”, betonar hon. Ylva Kuzmicki, specialistpsykolog och avdelningschef på BUP vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, understryker vikten av stöd. “Det är okej att som anhörig eller närstående be om stöd, det är inte meningen att man ska klara allt själv”, säger hon. SVT Nyheter rapporterar om hur anhöriga kan stötta personer med självskadebeteende.
