James L. Brooks komedi 'Ella McCay', med Emma Mackey som en ung politiker, har fått blandade recensioner från kritiker. Filmen utforskar teman som idealism och familjedysfunktion mot en politisk bakgrund 2008. Medan man hyllar ensemblen noterar recensenter dess överdrivet sentimentala ton och brist på koppling till verklig politik.
Översikt
'Ella McCay' är en komedi skriven och regisserad av James L. Brooks, känd för filmer som 'Terms of Endearment' och TV-serier som 'The Mary Tyler Moore Show'. Historien kretsar kring Ella McCay (Emma Mackey), som blir guvernör i en namnlös delstat vid 34 års ålder. Satt 2008 framställer berättelsen en mer optimistisk era, som förmedlas av berättaren Julie Kavner. Ellas idealism kolliderar med hennes dysfunktionella familj, inklusive fadern Eddie (Woody Harrelson), moster Helen (Jamie Lee Curtis), maken Ryan (Jack Lowden) och brodern Casey (Spike Fearn).
Handlingdetaljer
Ella, inledningsvis viceguvernör, inför udda policys som att upplösa telefonbanker för att fokusera på väljare och en tandvårdsplan 'Tooth Tutors'. Hennes klättring kompliceras av personliga motgångar, inklusive moderns död (Rebecca Hall) och familjeskandaler. Som guvernör utsätts hon för utpressning från en reporter och söker försoning med fadern. Filmen hämtar inspiration från Frank Capra men betonar karaktärsfel och optimism, med biroller av Kumail Nanjiani som chauffören Trooper Nash, Ayo Edebiri som Caseys ex Susan och Albert Brooks som före detta guvernör Bill Moore.
Produktion och release
Producerad av Gracie Films för 20th Century Studios, med foto av Robert Elswit, klipp av Tracey Wadmore-Smith och musik av Hans Zimmer. Speltid 115 minuter, PG-13. Visades på El Capitan Theater i Los Angeles den 10 december 2025. 'Ella McCay' hyllar ofullkomliga idealister i en cynisk värld.
Kritisk mottagande
Recensionerna framhåller de starka prestationerna i ensemblen, särskilt Mackeys gestaltning av en perfektionistisk ledare. Kritiker från The Hollywood Reporter och Variety beskriver dock karaktärerna som oäkta och dialogen som för polerad, utan realism. Vissa ser den som ett misslyckande jämfört med Brooks tidigare succéer, med föråldrade politiska åsikter och onödiga sidohandlingar. Trots brister resonerar filmens uppriktiga hjärta och humor på sina ställen.