Maggie Gyllenhaals andra spelfilm, 'The Bride!', erbjuder en feministisk tolkning av Frankensteinberättelsen med Jessie Buckley och Christian Bale i huvudrollerna. Filmen utspelar sig i Chicago 1936 och följer monstret och dess återupplivade brud när de navigerar kärlek och uppror. Kritiker noterar dess punkenergi men kritiserar tempot.
Maggie Gyllenhaal regisserar och skriver 'The Bride!', hennes uppföljare till 'The Lost Daughter', och presenterar en rå, punkig feministisk tolkning av Mary Shelleys 'Frankenstein; or, The Modern Prometheus.' Filmen, utgiven av Warner Bros. genom First Love Films och In The Current Company, är 126 minuter lång och har R-betyg från MPA. ̠n̠n̠Berättelsen utspelar sig i neonupplysta 1930-talets Chicago, där Christian Bale spelar Frank, den vandrande Frankensteinsmonstret, beskriven med en krona av smutsiga häftklamrar, en ärrad näsa och en kropp sammansatt av ruttnande skinn. Han söker sällskap hos Dr. Euphonious, spelad av Annette Bening, en skämtande galen vetenskapsman. De återupplivar Ida (Jessie Buckley), en före detta festtjej som dör efter att ha kastats nerför trappor och väcks till liv med elektromagnetiska medel. Ida framträder som en utrymd rebell i en silkesorange flapperklänning, med svart kemiskt blod som fläckar hennes mun och förkroppsligar oskuld och vrede. ̠n̠n̠Jessie Buckley dyker också upp som Mary Shelley i en svartvit ramhandling och introducerar berättelsen med raden ”Here comes the motherfucking bride!” Frank och Ida knyter an, har intima stunder och blir fredlösa efter att Frank försvarar dem mot angripare. Berättelsen hämtar inspiration från verk som 'Joker: Folie à Deux', 'Thelma & Louise', 'Sid and Nancy' och 'Natural Born Killers' och utvecklas till en saga om älskande fredlösa med feministiska teman. Ida skanderar 'I would prefer not to' från Melvilles 'Bartleby, the Scrivener' och inspirerar en våg av kvinnor till revolt, markerad av svarta bläcktatueringar i munnen. ̠n̠n̠Skådespelarna inkluderar Penélope Cruz, Peter Sarsgaard, Jake Gyllenhaal som matinéidolen Robbie Reed, John Magaro, Jeannie Berlin, Matthew Maher och Linda Emond. Foto är av Lawrence Sher, klipp av Dylan Tichenor och musik av Hildur Guðnadóttir. Recenserad på AMC 34th St. i New York den 2 mars 2026 får filmen beröm för skådespelarnas magnetiska prestationer men kritik för dess tröga tempo och brist på berättelseryggrad, känns halvimproviserad och didaktisk i skildringen av revolutionen. En nattklubbssecen med 'Puttin’ on the Ritz' erbjuder en berusande höjdpunkt.
