Darya, 24, och Donya, 20, från Göteborg tvingades lämna sina studier, familj och vänner i Sverige för att utvisas till Iran i oktober. Nu bor de hos släktingar i ett spänt land, separerade från föräldrarna och småsyskonen som stannat kvar. Saknaden efter familjen är svår, och de kämpar med osäkerhet kring sin framtid.
Darya och Donya, som bott i Sverige i sju år, påbörjade sjuksköterskeutbildningen vid Högskolan Väst i Trollhättan innan utvisningen. De kom till Sverige som barn med tillfälliga uppehållstillstånd via sin pappa, men vid 18 års ålder ansågs familjeband inte längre tillräckliga för att stanna. Migrationsverket nekade deras arbetstillstånd med hänvisning till felaktiga uppgifter om jobbannonsering, vilket systrarna skyller på arbetsgivarna.
De uppmanades att söka studieuppehållstillstånd från Iran, och högskolan reserverade platser fram till mars 2026. Ansökan avslogs dock, då myndigheten ansåg att de inte bevisat avsikt att studera. 'Vi trodde att vi skulle kunna komma tillbaka snabbt om vi bara följde reglerna', säger Darya.
Efter landningen i Iran beskriver de en chock: 'När vi landade i Iran kändes det som att allt rasade på en gång.' De bor hos släktingar, men internet är instabilt och samtal hem bryts ofta. Situationen i Iran är spänd efter demonstrationer som slagits ned med våld; enligt vissa källor har upp till 30 000 människor dödats.
Svenska myndigheter har stoppat utvisningar till Iran och avråder från resor dit. Pappan har permanent uppehållstillstånd, mamman väntar på besked, och småsyskonen är svenska medborgare. Ett syskon har stora omsorgsbehov, och systrarna var ett viktigt stöd. Mamman Foziyeh säger: 'Deras rum är tyst nu. Varje gång jag öppnar dörren och ser att de inte är där, känner jag hur ensamheten fyller hela hemmet.'
Systrarna har tappat delar av persiskan och deras svenska gymnasieexamen ger inte studieplatser i Iran. 'Det gör ont på ett sätt som är svårt att beskriva', säger Darya om saknaden. Donya tillägger: 'Vi lämnade inte bara ett land, vi lämnade vår vardag, våra vänner, våra rutiner och den framtid vi hade byggt upp under många år.'
