I Sveriges nordligaste bebodda by Keinovuopio tvingas 64-årige Sixten Jensen köra 50 kilometer tur och retur till Finland för att slänga sina hushållssopor. Den långa resan beror på avsaknad av lokala soplösningar på grund av svåråtkomlig terräng och tidigare problem med överfulla containrar. Sixten uttrycker stark frustration över situationen och oroar sig särskilt för sommaren.
Keinovuopio, Sveriges nordligaste bebodda by, ligger precis vid gränsen till Finland och är känd för sin isolerade läge. På vintern kan invånare korsa gränsälven via is, men på sommaren är det enda vägen in till Sverige en hängbro som inte tål bilar. Detta skapar stora utmaningar för vardagliga behov som sophantering.
Sixten Jensen, 64, har kämpat med sopfrågan i flera år. Tidigare fanns containrar på den finska sidan nära hans hem, men de blev överfulla på grund av genomfartstrafik och turister. Det finska avfallsbolaget avslutade avtalet efter att sopor blåst ut i älven. ”Det var förjävligt, det var ju så många turister som kom och slängde och ingen tömde. När det blåste hamnade massa sopor i älven”, säger Sixten.
De senaste månaderna placerade Kiruna kommuns Tekniska verken ut provisoriska tunnor nära bron, men dessa kunde inte tömmas på grund av begränsad framkomlighet och tas nu bort. Istället hänvisas Sixten till sopstationen i Kilpisjärvi, 25 kilometer bort. ”Jag tycker att det är uselt”, konstaterar han och oroar sig för att köra med varma sopor på sommaren eller vad som händer om bilen går sönder.
Otto Andersson, avdelningschef för återvinning på Tekniska verken, erkänner att 50 kilometer är långt men pekar på att Kilpisjärvi är den närmaste orten där invånarna handlar. En svensk alternativ som Karesuando ligger dubbelt så långt bort. ”Vi är öppna för dialog”, säger han, men sophämtning nära hemmet verkar osannolikt. Sixten har skickat mejl till kommunen och hoppas på en lösning snart, annars riskerar olagliga metoder som att elda sopor att öka bland grannarna.
