Studie föreslår orsak till mystiska will-o'-the-wisps
Forskare kan ha avslöjat ursprunget till will-o'-the-wisps, de kusliga ljusen som länge rapporterats i träsk och våtmarker. En ny studie föreslår att de uppstår genom spontan förbränning av fosfingas som produceras av ruttnande organiskt material. Denna förklaring kan lösa ett naturligt mysterium som är århundraden gammalt.
Will-o'-the-wisps, även kända som ignis fatuus eller narrens eld, har fascinerat och skrämt människor i århundraden. Dessa fladdrande ljus, som ofta ses sväva över våtmarker på natten, spelar en framträdande roll i folklore över kulturer, från europeiska spökhistorier till inhemska berättelser i Amerika.
En studie publicerad den 10 oktober 2024 i tidskriften Atmospheric Chemistry and Physics erbjuder ett vetenskapligt genombrott. Forskare ledda av atmosfärkemisten Matthew Johnson vid Köpenhamns universitet simulerade fenomenet i ett laboratorium. De fann att fosfin (PH3), en mycket brandfarlig gas som produceras av bakterier som bryter ner organiskt material i syrefattiga träskmiljöer, kan antändas spontant vid kontakt med luft.
"Nyckeln är den låga antändningsenergin som krävs för fosfin", förklarade Johnson. "Även en liten gnista eller statisk urladdning i fuktiga förhållanden kan utlösa det, vilket skapar det observerade blågröna skenet och den erratiska rörelsen när gasen stiger."
Tidigare teorier har inkluderat bioluminiscenta svampar, piezoelektriska gnistor från kvarts i jorden eller till och med avlägsna billyktor. Dock uteslöt Köpenhamns lagars experiment många av dessa genom att återskapa ljussken med kontrollerade utsläpp av fosfin- och metanblandningar. Ljusen varade sekunder till minuter, i linje med ögonvittnesberättelser, och avge ett spektralt signatur som stämde överens med fosfatförbränning.
Denna upptäckt bygger på tidigare arbete från 1700-talet, när den italienska fysikern Alessandro Volta först isolerade träskgaser. Ändå förblir direkt observation av will-o'-the-wisps sällsynt på grund av deras oförutsägbarhet och avlägsna platser. Studien betonar att klimatförändringar, genom att påverka nedbrytningshastigheterna i våtmarker, kan påverka framtida observationer.
Medan inte alla historiska rapporter kan passa denna modell – vissa kan komma från andra gaser som difosfan – ger forskningen en plausibel mekanism för de flesta fall. Den understryker korsningen mellan kemi och folklore, och demystifierar ett fenomen som en gång tillskrevs andar.