Country Joe McDonald, frontman i det psykedeliska bandet Country Joe & the Fish från 1960-talet, känd för sin satiriska antikrigshymn mot Vietnamkriget ”I-Feel-Like-I’m-Fixin’-To-Die Rag” och hans ökända Woodstock-uppträdande med ”Fish Cheer”, har avlidit vid 84 års ålder. Han avled den 7 mars 2026 i Berkeley, Kalifornien, till följd av komplikationer av Parkinsons sjukdom, omgiven av familjen.
Född Joseph Allen McDonald den 1 januari 1942 i Washington, D.C., och uppvuxen i El Monte, Kalifornien, av föräldrar som var tidiga medlemmar i Communist Party USA och som delvis namngav honom efter Joseph Stalin, spelade McDonald trombon i high school och tjänstgjorde i U.S. Navy från 1959 till 1962, stationerad i Japan. Han flyttade till Berkeley 1965 och sjönk ner i Free Speech Movement och antikrigsprotester mot Vietnamkriget. Där startade han folkmusiktidningen Rag Baby och grundade tillsammans med gitarristen Barry ”The Fish” Melton bandet Country Joe & the Fish. 1965 debuterade bandet med protestsången ”I-Feel-Like-I’m-Fixin’-To-Die Rag”, som initialt släpptes på en flexi-disc EP kopplad till Rag Baby. De skrev kontrakt med Vanguard Records och släppte sitt psykedeliska debutalbum Electric Music for the Mind and Body 1967, som senare rankades bland NME:s 10 bästa psykedeliska album genom tiderna 2012. ”Ragnet” – med textrader som ”And it’s one, two, three, what are we fighting for? / Don’t ask me I don’t give a damn / Next stop is Vietnam” – spelades in på nytt till deras andra album 1967, ofta föregående av den publikskanderande ”Fish Cheer”. McDonald beskrev inspirationen i en intervju med New York Times 2017: ”write a song about how soldiers have no choice in the matter, but to follow orders, but with the irreverence of rock & roll. It was essentially punk rock before punk existed.” Han betonade i en annan intervju: ”The important thing... was that it had a new point of view that did not blame soldiers for war. It just blamed the politicians and the manufacturers of weapons.” Bandet uppträdde vid centrala motkulturella evenemang som Human Be-In och antikrigsrallyn. 1969 gjorde McDonald en soloupträdande på Woodstock, där han ledde publiken i ”Fish Cheer” genom att stava ut ”f-u-c-k”, ett ögonblick som fångades i dokumentären trots tidigare arresteringar för det. Reflekterande i en Rolling Stone-intervju 2019 sa han: ”I always say that Woodstock was like a family picnic; it was fun... It was just unbelievable that they allowed it to go in the movie in 1969.” Gruppen, känd för att blanda folk, acid rock och protestmusik med låtar som ”Superbird”, släppte fem album innan de splittrades kring 1970–1971, med en kort återförening för en utgivning 1977. McDonald inledde en solokarriär och släppte över 30 album från 1960-talet till mitten av 2010-talet, inklusive tributalbumet Thinking of Woody Guthrie från 1969, en utgivning 2017 som markerade 50 år av musik, och ett samarbete 2024 Bear’s Sonic Journals: Sing Out!. Han grundade Rag Baby Records på 1980-talet och medverkade i filmer som Gas-s-s-s (1970) och Zachariah (1971), samt TV-serien Tales of the City (1993). Politiskt aktiv vittnade han vid Chicago Seven-rättegången 1970, stödde sociala rättvisor, miljöfrågor och Vietnamveteraner. I en intervju 2016 sa han: ”I consider myself a morale-booster for these causes... As an activist, I like to give a voice and to support people and movements that don’t have mainstream support.” Bandets sociala medier meddelade hans död den 8 mars: ”We are deeply saddened to report the passing of Country Joe McDonald, who died yesterday, March 7th, at the age of 84, in Berkeley, California, due to complications from Parkinson’s Disease. He was surrounded by his family.” Han efterlämnar hustrun Kathy Wright och fem barn: Devin, Seven, Tara, Emily och Ryan, samt barnbarn. Ett officiellt minnesord hyllade honom som ”one of the defining voices of the 1960s counterculture movement”, som förkroppsligade tidens sociala omvälvningar och kampen för medborgerliga rättigheter.
