Debatten växer kring potentiellt slut på dollarns dominans
I årtionden har ekonomer förutspått nedgången för den amerikanska dollarn som världens reservvaluta, men nyliga globala skiften återupplivar diskussionen. En MarketWatch-analys utforskar varför det här kanske skiljer sig från tidigare förutsägelser. Trots ihärdiga varningar kvarstår dollarns styrka mitt i begränsade alternativ.
Den amerikanska dollarn har fungerat som världens primära reservvaluta sedan Bretton Woods-avtalet i slutet av andra världskriget, en status som har stöttat Amerikas ekonomiska makt i nästan åtta decennier. Förutsägelser om dess fall började så tidigt som på 1960-talet och intensifierades efter att president Richard Nixon bröt dollarns koppling till guld 1971 och avslutade guldstandarden. Ekonomer som Paul Samuelson varnade vid den tiden för att detta drag kunde betyda valutaens undergång, men dollarn återhämtade sig starkt på 1980-talet under höga räntor.
Under åren har liknande domedagsprognoser dykt upp upprepat. På 1970-talet, mitt i oljechocker och inflation, förutspådde analytiker kollaps. Den latinamerikanska skuldkrisen på 1980-talet eldade på mer prat om avdollarisering. På senare tid har den finansiella krisen 2008 och kryptovalutors uppgång tillfört kören. Från och med 2023 överstiger USA:s offentliga skuld 34 biljoner dollar, vilket motsvarar över 120 procent av BNP, vilket kritiker hävdar urholkar förtroendet.
Det som skiljer ögonblicket nu, enligt Brett Arends i MarketWatch, är samordnade ansträngningar från tillväxtekonomier. BRICS-alliansen — Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika — har utvidgats och aktivt strävar efter alternativ till dollartung handel. Vid BRICS-toppmötet 2023 i Johannesburg diskuterade ledarna en gemensam valuta för transaktioner, med syfte att minska beroendet av det amerikanska finanssystemet. Rysslands invasion av Ukraina utlöste sanktioner som påskyndade detta tryck, med länder som Kina och Indien som ökar bilaterala handelsflöden i lokala valutor.
"Människor har förutspått dollarns slut i årtionden, men den här gången finns det verkliga strukturella förändringar", skriver Arends och pekar på dollarns minskande andel i globala reserver. Den har sjunkit från cirka 70 procent år 2000 till runt 59 procent idag, enligt Internationella valutafondens data. Euron och den kinesiska yuanen har vunnit mark, men ingen matchar dollarns likviditet eller stabilitet. Eurozonens fragmentering och Kinas kapitalregleringar begränsar deras attraktionskraft.
Trots dessa tryck förblir dollarn dominant i oljeprissättning, SWIFT-betalningar och internationell skuld. Arends noterar att ingen genomförbar alternativ har dykt upp, eftersom även BRICS-länder håller biljoner i dollarreserver. USA:s statsobligationsavkastningar, som svävar runt 4-5 procent 2023, fortsätter att locka investerare som flyr lägre avkastning annorstädes.
Konsekvenserna är djupgående: en svagare dollar skulle kunna höja USA:s importkostnader och inflation, samtidigt som den stärker exporten. För den globala ekonomin kan det diversifiera handeln men riskera instabilitet utan en smidig övergång. Som Arends avslutar, "Dollarn går ingenstans snart, men samtalet har förändrats för alltid."