Påve Leo XIV har uppmanat kristna i Europa och Nordamerika att gå bortom rädslor för islam och hävdat att sådana ångestar ofta hetsas upp av anti-migrationsaktivister. När han talade med reportrar i slutet av en resa till Turkiet och Libanon lyfte han fram möten med muslimska ledare och prisade Libanon som ett exempel på samexistens mellan kristna och muslimer efter år av konflikt.
Under en pressträff med reportrar på planet hem från en sexdagars resa till Turkiet och Libanon tog påve Leo XIV upp bekymmer hos vissa europeiska katoliker som ser islam som ett hot mot kristendomen. När han frågades om sådana rädslor var motiverade svarade han att de ofta är kopplade till fientlighet mot invandrare och uppmanade till större öppenhet mot människor med olika bakgrunder.
”Alla samtal jag hade under min tid både i Turkiet och Libanon, inklusive med många muslimer, handlade just om ämnet fred och respekt för människor av olika religioner”, sade påve Leo och erkände att relationerna mellan trosriktningar inte alltid varit fredliga. ”Jag vet att det inte alltid varit fallet i verkligheten”, tillade han.
Vändande sig till Europa och USA noterade han att ångestar kring islam ofta eldas på av politiska aktörer som motsätter sig migration. ”Jag vet att det i Europa många gånger finns rädslor som finns, men ofta skapade av personer som är emot invandring och försöker hålla ute människor som kanske kommer från ett annat land, en annan religion, en annan ras”, sade han till reportrarna enligt flera nyhetskällor. Han sade att ett av syftena med resan var ”att väcka världens uppmärksamhet på möjligheten att dialog och vänskap mellan muslimer och kristna är möjlig”, och uppmanade samhällen att ”vara lite mindre rädda och leta efter sätt att främja äkta dialog och respekt”.
Påven pekade på Libanons erfarenhet som ett mångreligiöst samhälle för att förstärka sitt budskap. En gång allmänt sedd som ett relativt välmående och livligt land på 1960-talet blev Libanon senare skådeplats för ett förödande inbördeskrig som förstärktes av närvaron och aktiviteterna hos palestinska väpnade grupper, inklusive fraktioner av Palestinska befrielseorganisationen (PLO). PLO grundades 1964 i Östra Jerusalem, då under jordanskt styre, och rekryterade därefter palestinska flyktingar i Libanon, utbildade och beväpnade dem samt genomförde attacker över gränsen till Israel, vilket utlöste israeliska vedergällningar.
Analytiker vid Foundation for Defense of Democracies har noterat att Libanons kristna etablissemang såg de palestinska miliserna som ett hot mot staten och i allmänhet allierade sig med västmakter och global kapitalism, vilket bildade det som blev känt som den kristna högern. Många libanesiska muslimer stödde däremot den palestinska saken och smidde band med vänsterrörelser och regeringar utomlands, vilket bildade den muslimledda vänstern. Under konflikten, som formellt avslutades 1990 med Taif-överenskommelsen, fick muslimska och vänsterlutande krafter övertaget över sina kristna högerextrema rivaler och omformade landets politiska balans.
Trots denna historia av blodsutgjutelse och fördrivning prisade påve Leo Libanon som ett exempel på interreligiöst samarbete. ”Jag tror att en av de stora lektioner som Libanon kan lära världen är just att visa ett land där islam och kristendomen båda är närvarande och respekterade och att det finns möjlighet att leva tillsammans, att vara vänner”, sade han. Han citerade berättelser han hört under resan om kristna och muslimer som hjälps åt efter att deras byar förstörts och sade att sådana exempel visar hur samhällen kan komma samman och återuppbygga. Dessa erfarenheter, menade han, bör vara lärorika för Europa och Nordamerika, där han efterlyste ”äkta dialog och respekt” mellan religiösa samhällen.
Hans ståndpunkt står i kontrast till kardinal Raymond Leo Burkes åsikter, en konservativ amerikansk prelat och författare till boken Hope for the World: To Unite All Things in Christ. I verket skriver Burke att ”om du verkligen förstår islam förstår du att kyrkan verkligen bör vara rädd för det” och argumenterar för att islam, som han tolkar det, strävar efter politisk såväl som religiös dominans. Burke har upprepat den bedömningen i intervjuer om boken och understryker en skarp skillnad i ton jämfört med påve Leos tonvikt på engagemang och samexistens.