Astronomer har hittat bevis som tyder på att Solen deltog i en storskalig migration av liknande stjärnor från Vintergatans inre regioner för cirka 4 till 6 miljarder år sedan. Denna rörelse förde troligen solsystemet till en lugnare del av galaxen. Upptäckten kommer från en detaljerad studie av soltvillingar med data från Europeiska rymdorganisationens Gaia-satellit.
Astronomer har identifierat tecken på att Solen deltog i en massiv utåtrörelse av solliknande stjärnor från Vintergatans trånga centrum för ungefär 4 till 6 miljarder år sedan. Solen, som bildades för cirka 4,6 miljarder år sedan, uppstod mer än 10 000 ljusår närmare galaxens kärna än sin nuvarande position. Ett team ledd av biträdande professorerna Daisuke Taniguchi vid Tokyo Metropolitan University och Takuji Tsujimoto vid National Astronomical Observatory of Japan analyserade data från Gaia-satelliten, som har mätt ungefär två miljarder stjärnor. De skapade en katalog med 6 594 soltvillingar – stjärnor med liknande temperatur, ytgravitation och kemisk sammansättning som Solen. Detta urval är cirka 30 gånger större än tidigare, vilket möjliggör precisa åldersbestämningar efter korrigering för bias mot ljusare stjärnor. Åldrarna på dessa soltvillingar klumpar sig mellan 4 och 6 miljarder år, vilket matchar Solens ålder. Många befinner sig på liknande avstånd från galaxens centrum, vilket indikerar en gemensam migration snarare än slumpmässighet. Normalt skapar galaxens centrala stång en korotationsbarriär som hindrar stjärnor från att röra sig utåt, men forskarna föreslår att denna struktur fortfarande formades under migrationsperioden, vilket möjliggjorde utbrytningen. Denna händelse ger insikter i Vintergatans utveckling, inklusive uppkomsten av dess roterande stång. De inre delarnas hårdare förhållanden, med starkare strålning och frekventa stjärninteraktioner, står i kontrast till de yttre regionernas stabilitet. Migrationen placerade solsystemet i ett lugnare område, vilket potentiellt underlättade livets uppkomst på jorden. Studien använde data från Gaia och Two Micron All Sky Survey, med stöd från bidrag från JSPS KAKENHI och Europeiska unionens Horizon 2020-program.