En nypublicerad studie tyder på att en liten bråkdel av det mänskliga DNA:t spelar en avgörande roll för språklig förmåga. Forskare vid University of Iowa fann att dessa genetiska regioner fanns närvarande innan moderna människor och neandertalare skildes åt. Upptäckterna flyttar fram tidslinjen för språkets biologiska grund.
Studien, som publicerats i Science Advances, fokuserade på vad som kallas HAQERs (Human Ancestor Quickly Evolved Regions). Dessa regulatoriska DNA-segment fungerar som volymkontroller för gener involverade i hjärnans utveckling. De utgör mindre än 0,1 procent av genomet men utövar ungefär 200 gånger större inflytande på språklig förmåga än andra regioner.
Jacob Michaelson, professor vid University of Iowa, ledde forskningen. Han noterade att sekvenserna redan fanns hos neandertalare och kan ha varit något mer framträdande än hos moderna människor. "Vi kan säga att människor åtminstone hade 'hårdvaran' för språk tidigare än vad vi tidigare trott", sade Michaelson.
Teamet spårade de genetiska effekterna över 65 miljoner års evolution med hjälp av data som ursprungligen samlades in på 1990-talet. Bruce Tomblin hade studerat språklig förmåga hos studenter i Iowa och sparat DNA-prover för senare analys. Arbetet pekar även på en evolutionär avvägning, där en ytterligare expansion av dessa regioner kan ha begränsats av risker vid förlossning.