Enligt en analys sorteras låginkomsttagare bort från äktenskap och samboskap, vilket förvärrar deras ekonomiska situation. Detta sker mot bakgrund av en stark kulturell norm kring parbildning i Sverige, trots att 31 procent av vuxna lever ensamma. Författaren Petter Larsson pekar på behovet av stödåtgärder för singlar.
I Sverige bor 31 procent av personer över 20 år ensamma, en siffra som ökade snabbt efter 1960-talets feministiska förändringar och fördubblades inom 30 år i takt med fler skilsmässor. Efter 1990 har ökningen planat ut, men ekonomiska utmaningar kvarstår för ensamboende. Låginkomsttagare betalar högre kostnader för boende, resor och abonnemang; ett exempel är hotellrum som kostar 2 331 kronor för ett par (1 165 kronor per person) mot 2 150 kronor för en ensam person. Skillnaden kan uppgå till 3 000 kronor per månad för hyreslägenheter och över 5 000 kronor för bostadsrätter, enligt en notering i Dagens Nyheter från 24 mars 2024.
Ensamma män utgör den största gruppen som mottar försörjningsstöd, följt av ensamma kvinnor och ensamstående mödrar. Vid 23 års ålder har hälften av kvinnorna bott tillsammans med någon, medan männen når samma nivå vid 25 år; vid 35 år har över 90 procent av båda könen någon gång sambofört. Historiskt har en andel av befolkningen alltid levt ensamma: 1750 var 18 procent av männen och 28 procent av kvinnorna mellan 25 och 50 år ogifta eller änkor/änklingar.
Låginkomstmän lever ensamma i 37 procent av fallen, jämfört med 11 procent för höginkomstmän. Välutbildade kvinnor är minst benägna att leva ensamma, till skillnad från låginkomstgrupper. Larsson argumenterar för att samhället är anpassat för par och föreslår singelrabatter, hyresavdrag och skattelättnader för att motverka den ekonomiska dubbelbestraffningen.
