Ekonomiprofessorn Stephen Moore kritiserar ett initiativ från senatorn Bernie Sanders och hälsominister Robert F. Kennedy Jr. för att ta bort direkt-till-konsument läkemedelsannonser från televisionen, och hävdar att dragningen skulle skada patienter och öppna dörren för bredare reklamrestriktioner. I en kommentar publicerad av The Daily Wire hävdar Moore att läkemedelsannonser, som för närvarande bara är tillåtna i USA och Nya Zeeland, kan hjälpa patienter att lära sig om livräddande behandlingar.
Läkemedelsindustrin har blivit ett frekvent mål för politiker i båda partierna, med växande kritik inriktad på direkt-till-konsument-reklam för receptbelagda läkemedel. Dessa annonser, som för närvarande bara är tillåtna i USA och Nya Zeeland, visar vanligtvis uppmuntrande bilder medan en speakerröst snabbt listar potentiella biverkningar, inklusive allvarliga skador.
I en nylig opinionsartikel för The Daily Wire argumenterar ekonomen Stephen Moore mot ansträngningar i Washington för att förbjuda sådana annonser från televisionen. Moore skriver att senatorn Bernie Sanders (I-Vt.) vill ha läkemedelsreklamen "bort från eteren" och att Sanders har en "osannolik allierad" i hälsoministern Robert F. Kennedy Jr., som också trycker på för att begränsa dem.
Moore, medgrundare till Committee to Unleash Prosperity och tidigare senior ekonomisk rådgivare åt president Donald Trump, beskrivs i artikeln som ha varit avgörande för utformningen av Tax Cuts and Jobs Act från 2017. Han använder sin Daily Wire-kommentar för att försvara läkemedelsreklam, och hävdar att den kan tjäna ett allmänt syfte genom att informera patienter om behandlingar som bevarar liv och förbättrar hälsa.
Enligt Moores argument kan ökad medvetenhet genererad av reklam påskynda patienters tillgång till nya terapier, och motverkar kritiker som säger att sådana kampanjer bara blåser upp efterfrågan. Han hävdar att annonser driver efterfrågan på fungerande behandlingar, vilket han framställer som ett positivt resultat.
För att illustrera sin oro presenterar Moore ett hypotetiskt scenario med ett genombrottsläkemedel mot bröstcancer. Om regeringen hindrade tillverkaren från att marknadsföra den terapin direkt till patienter, föreslår han, skulle det kunna ta månader för många människor att få kännedom om och få behandlingen.
Moore hävdar också att befintliga regler redan förbjuder falska eller vilseledande påståenden i reklam och ålägger betydande straff åt överträdare, och att ett totalförbud mot läkemedelsannonser därför skulle utgöra "regulatoriskt överdåd".
Hans krönika kopplar debatten om läkemedelsannonser till en bredare oro för statlig kontroll över kommersiellt tal. Moore varnar för att om lagstiftare lyckas begränsa politiskt impopulära men lagliga produkter, som receptbelagda läkemedel, skulle det kunna uppmuntra framtida försök att inskränka andra former av reklam. Han spekulerar i att en framtida administration kanske skulle söka blockera annonser för bensinbilar eller engångsblöjor av miljöskäl.
För att understryka televisionens kommersiella roll pekar Moore på en nylig Chevrolet-julannonsering som visar en familjs Chevy Suburban över flera decennier — från barndomsögonblick på baksätet till avhysningar vid college, tomt bo och en julåterförening med vuxna barn och barnbarn. Han noterar att sådana emotionellt gripande kampanjer, tillsammans med klassiska säsongsannonser som Coca-Colas isbjörnar och Budweiserns Clydesdale-hästar, har blivit en del av jultraditionen.
Moore avslutar med att, även om läkemedelsannonser kanske är impopulära bland många tittare, tror han att de ger verkliga fördelar och att ett förbud slutligen skulle orsaka mer skada än nytta. Hans essä återspeglar hans personliga åsikter och representerar inte regerings политику eller en färdigställd lagförslag.
