En ny studie indikerar att subduktionszonen Cascadia och den norra San Andreas-förkastningen kan utlösa jordbävningar i tät följd, vilket potentiellt kan förstärka katastrofriskerna längs USA:s västkust. Forskare identifierade bevis för en sådan synkronisering i sedimentkärnor från havsbotten som sträcker sig över 3 100 år. Detta samband skulle kunna påverka städer från San Francisco till Vancouver samtidigt.
Två stora förkastningssystem på Nordamerikas västkust – subduktionszonen Cascadia och San Andreas-förkastningen – kan vara mer sammankopplade än man tidigare trott, enligt forskning ledd av Chris Goldfinger, marin geolog vid Oregon State University. Studien, som publicerats i Geosphere, analyserade turbiditer i sedimentkärnor från havsbotten och avslöjade mönster som tyder på att jordbävningar i en förkastning kan utlösa händelser i den andra inom loppet av minuter eller timmar. Goldfinger noterade tre tillfällen under de senaste 1 500 åren, inklusive år 1700, då detta inträffade, baserat på likheter i sedimentlager nära Cape Mendocino i Kalifornien, där förkastningarna möts. Dessa ovanliga "dubbletter" – omvända lager av grovt och fint sediment – pekar på jordbävningar som sker efter varandra snarare än efterskalv, vilket bekräftats med kol-14-datering. Material tillhandahållet av Oregon State University. Tidskriftsreferens: C. Goldfinger m.fl., Geosphere, 2025; 21 (6): 1132, DOI: 10.1130/GES02857.1. Goldfinger varnade för att en synkroniserad händelse skulle kunna överväldiga resurserna för krishantering. "Vi kan förvänta oss att en jordbävning i en av förkastningarna ensam skulle dra till sig resurser från hela landet för att hantera den", sade han. "Och om båda skulle aktiveras samtidigt, då har du potentiellt San Francisco, Portland, Seattle och Vancouver, alla i en nödsituation under en komprimerad tidsram." Upptäckten bygger på decennier av forskning, inklusive en forskningsresa 1999 där ett kärnprov från en avvikande position gav avgörande bevis. Studien involverade samarbetspartners från Oregon State, NOAA, University of Washington samt institutioner i Tyskland och Spanien. Även om forskare har teoretiserat kring interaktioner mellan förkastningar har konkreta bevis varit begränsade, med jordbävningarna vid Sumatra 2004–2005 som ett sällsynt exempel med tre månaders mellanrum. Denna forskning understryker behovet av förbättrad beredskap för jordbävningar på västkusten.
