Medan förväntningarna stiger inför Met-galan 2026, lyfter ett reportage i Vogue fram konstnärer som på innovativa sätt har införlivat sina kroppar i sitt arbete. Artikeln knyter an till Costume Institutes utställning 'Costume Art', som utforskar mode som en kroppslig konstform i dialog med Metropolitan Museum of Arts samlingar. Den porträtterar utövare och kreatörer från 1970-talet fram till idag vars verk väcker tankar kring kroppslighet.
Den kommande Met-galan, med tema kring konst och kropp, sammanfaller med Costume Institutes vårutställning 'Costume Art'. Utställningen placerar mode i dialog med andra konstverk från Mets samlingar och uppmanar till en granskning av kroppscentrerade konstnärer. Vogue-artikeln, som publicerades inför evenemanget, går igenom personer som omdefinierade kroppslighet genom vågade performanceverk och självporträtt. Marina Abramović satt tyst i 736 timmar under sin utställning 'The Artist Is Present' på MoMA 2010 och mötte besökarnas blickar. Chris Burden iscensatte riskfyllda akter som 'Shoot' 1971, där han blev skjuten i armen, och 1973 års 'B.C. Mexico', där han överlevde 11 dagar utan mat på en strand i Baja. David Hammons skapade sin serie 'Body Prints' i slutet av 1960-talet genom att smörja in sin kropp och pressa den mot papper med pigment. Frida Kahlo skildrade sin ryggsmärta i 'Den trasiga pelaren' från 1944, där hennes kropp är genomborrad av spikar och fasthållen av en korsett, som beskrivet av Margaret A. Lindauer. Ana Mendietas 'Silueta'-serie formade jord med blommor och eld; hennes död 1985 efter ett fall från ett fönster i Greenwich Village framkallar än idag protester med slagordet “¿Dónde está Ana Mendieta?”. Yoko Onos 'Cut Piece' från 1964 lät publiken klippa av hennes kläder för att utforska maktförhållanden. Catherine Opies 'Self-Portrait/Cutting' från 1993 visade streckgubbar inhuggna i hennes rygg, medan hennes 'Self-Portrait/Nursing' från 2004 visade ordet 'Pervert' på hennes bröstkorg. Gina Pane lade sig över levande ljus i 1973 års 'The Conditioning', ett verk som senare återskapades av Abramović. Carolee Schneemann drog fram en rulle ur sin kropp i 'Interior Scroll' från 1975. Laurie Simmons fotograferade sin nakna kropp, något hennes dotter Lena Dunham minns i sina memoarer från 2014. Annie Sprinkles 'Post Porn Modernist Show' från 1989–1996 syftade till att öppet diskutera sexualitet, där konstnären konstaterade: “Hela mitt syfte är att ta fram det som är dolt i ljuset så att människor kan titta på det och diskutera det.” Carmen Winants 'Body Index' sammanställer olika kroppsavtryck som reflekterar kring genus och övervakning.
