En recensionsartikel av Borjan Milinkovic och Jaan Aru argumenterar för att behandla sinnet som mjukvara som körs på utbytbart hårdvara är en dålig passform för hur hjärnor faktiskt beräknar. Författarna föreslår ”biologisk computationalism”, ett ramverk som knyter kognition och (potentiellt) medvetande till beräkning som är hybrid, multi-skala och formad av energibegränsningar.
Den vetenskapliga och filosofiska debatten om medvetande ramas ofta in som en motsättning mellan två läger: beräkningsfunktionalism, som behandlar tänkande som abstrakt informationsbearbetning som i princip kan implementeras i många fysiska system, och biologisk naturalism, som hävdar att medveten upplevelse beror på de konkreta fysiska processerna hos levande organismer.
I en ny recensionsartikel argumenterar forskarna Borjan Milinkovic och Jaan Aru för vad de kallar biologisk computationalism, och beskriver det som ett sätt att gå bortom ”mjukvara mot biologi”-ramverket. Deras kärnpåstående är att standardiserade, datorinspirerade begrepp för beräkning inte matchar hur hjärnor fungerar, och att denna missmatch är relevant för debatter om medvetande och artificiella sinnen.
Enligt författarna har biologisk beräkning tre centrala egenskaper:
Först är den hybrid, och kombinerar diskreta händelser (såsom neuronala spikes och frisättning av neurotransmittorer) med kontinuerliga, tidsutvecklade fysiska dynamiker (inklusive ändrande spänningsfält och kemiska gradienter) som kontinuerligt påverkar varandra.
För det andra är den skaloberoende. Författarna argumenterar för att hjärnaktivitet inte kan delas rent upp i en abstrakt ”algoritm” å ena sidan och en separat ”implementering” å andra sidan, eftersom kausala influenser sträcker sig över nivåer – från jonkanaler till kretsar till hela-hjärn-dynamiker – och att ändra den fysiska organisationen ändrar vad systemet beräknar.
För det tredje är den metaboliskt (eller energimässigt) grundad. I deras redogörelse formar strikta energibegränsningar vad hjärnan kan representera och hur den lär sig och upprätthåller stabil aktivitet, och behandlar denna koppling som del av hur biologisk intelligens är organiserad.
Tillsammans betonar ramverket idén att, i hjärnor, ”algoritmen är substratet” – beräkningen är inte bara symbolmanipulation lagd ovanpå hårdvara, utan en fysisk process som utvecklas i realtid.
Författarna argumenterar också för att detta perspektiv avslöjar begränsningar i hur modern artificiell intelligens ofta beskrivs. Medan AI-system kan lära sig kraftfulla inmatnings-utmatningsmappningar som digitala procedurer hävdar artikeln att biologisk beräkning bygger på realtidsfysiska dynamiker och multiskalig koppling som dagens digitala arkitekturer generellt inte instansierar.
Artikeln hävdar inte att medvetande är begränsat till kolbaserat liv. Istället föreslår den att om medvetande beror på denna typ av beräkning kan byggandet av syntetiska sinnen kräva fysiska system som reproducerar nyckelfunktioner hos biologisk-stil-beräkning – hybrid dynamik, multiskalig koppling utan rena gränssnitt och starka energibegränsningar – snarare än bara bättre mjukvara.
Recensionsartikeln, med titeln ”On biological and artificial consciousness: A case for biological computationalism,” publiceras i Neuroscience & Biobehavioral Reviews (Volym 181, februari 2026) som artikelnummer 106524. Material för ScienceDaily-sammanfattningen tillhandahölls av Estonian Research Council.
