Forskare har identifierat två massiva heta stenformationer vid basen av jordens mantel som har påverkat planetens magnetfält i miljontals år. Belägna cirka 2 900 kilometer under Afrika och Stilla havet skapar dessa strukturer ojämn värme vid kärna-mantelgränsen. Upptäckten, baserad på gammal magnetdata och simuleringar, avslöjar variationer i magnetisk stabilitet över stora tidsperioder.
Djupt inne i jorden är utforskningen begränsad; medan människan har rest 25 miljarder kilometer i rymden har borrning bara trängt igenom lite mer än 12 kilometer i planetens skorpa. Denna kunskapslucka är särskilt stor vid kärna-mantelgränsen, en kritisk gräns som nu belysts av ny forskning. Ett team ledd av University of Liverpool, i samarbete med University of Leeds, publicerade resultat i Nature Geoscience den 5 februari 2026. Med hjälp av paleomagnetiska register från stenar världen över och superdator-simuleringar av geodynamon — processen som genererar jordens magnetfält genom flytande järnflöden i yttre kärnan — modellerade forskarna magnetiskt beteende under de senaste 265 miljoner åren. Studien framhäver två enorma överhettade stenmassor omgivna av kallare material, positionerade från pol till pol. Dessa formationer orsakar skarpa termiska kontraster vid yttre kärnans övre gräns, med heta zoner som leder till stillastående järnflöde under dem, i kontrast till det kraftiga rörelserna under kallare områden. «Dessa fynd tyder på att det finns starka temperaturkontraster i den steniga manteln precis ovanför kärnan och att, under de hetare regionerna, den flytande järnet i kärnan kan stagnera istället för att delta i det kraftiga flödet som ses under de kallare regionerna», sa Andy Biggin, professor i geomagnetism vid University of Liverpool. Vissa magnetfältselement har varit stabila i hundratals miljoner år, medan andra har förändrats dramatiskt. Detta utmanar antaganden om ett enhetligt orienterat forntida fält, med implikationer för förståelsen av Pangeas formation, forntida klimat, paleobiologi och resursursprung. Arbetet kommer från DEEP-forskningsgruppen, etablerad 2017 med finansiering från Leverhulme Trust och Natural Environment Research Council.