En studie från Monell Chemical Senses Center rapporterar att fruktos och glukos, kalori för kalori, aktiverar olika signalvägar mellan tarm och hjärna hos möss. Forskarna fann att glukos dämpar aktiviteten i hungerrelaterade AgRP-neuroner kraftigare, medan fruktos ger en svagare effekt genom en signalväg som involverar tarmhormonet PYY och signalering via vagusnerven.
Forskare vid Monell Chemical Senses Center övervakade neural aktivitet hos möss för att jämföra hur sockerarterna fruktos och glukos påverkar de hjärnkretsar som styr aptiten.
I experimenten ökade fruktos nivåerna av tarmhormonet peptid YY (PYY). Denna ökning av PYY signalerade sedan via vagusnerven och gav en blygsam minskning av aktiviteten hos agouti-relaterade protein-neuroner (AgRP-neuroner)—celler i hypotalamus som bidrar till att driva hunger. När forskarna störde denna PYY-relaterade signalväg påverkade fruktos inte längre aktiviteten hos AgRP-neuronerna.
Glukos gav ett annat mönster. Forskarlaget rapporterade att glukos inte var beroende av samma PYY–Y2-vagusnervväg, utan i stället orsakade en mycket kraftigare dämpning av aktiviteten i AgRP-neuronerna.
Trots att de två sockerarterna gav liknande kortsiktiga effekter på hur mycket mössen åt, utvecklade djuren senare preferenser som korrelerade med hur starkt respektive sockerart hämmade AgRP-neuronerna.
Forskarna testade även majssirap med hög fruktoshalt (HFCS), ett vanligt sötningsmedel som innehåller en blandning av fruktos och glukos. I dessa experiment föredrog mössen HFCS framför ren fruktos, och HFCS dämpade AgRP-neuronernas aktivitet kraftigare än vad fruktos gjorde.
Senior författare Amber Alhadeff säger att resultaten stärker bevisen för att moderna dieter—särskilt de med hög halt av fruktos eller HFCS—kan interagera med neurala aptitsystem på sätt som inte enbart kan förklaras av kaloriinnehåll.
Studien, med titeln "Attenuated hypothalamic response to fructose via a dedicated gut-brain pathway," publicerades den 10 juni 2026 i tidskriften Neuron.
