Forskare har föreslagit en lösning på ett långvarigt pussel från NASAs Voyager 2-uppdrag till Uranus 1986. Rymdfarkosten upptäckte oväntat höga strålningsnivåer, som en ny analys tillskriver ett sällsynt solvindshändelse. Denna upptäckt belyser likheter i rymdväder mellan Uranus och jorden.
År 1986 genomförde NASAs rymdfarkost Voyager 2 en flyby förbi Uranus och avslöjade ett elektronstrålningsbälte med energinivåer långt över förväntningarna. Forskare har varit förbryllade över denna anomalitet i nästan fyra decennier, eftersom Uranus unika egenskaper – som dess extrema axiella lutning och svaga magnetfält – gjorde det osannolikt att upprätthålla sådan intensiv strålning. En nylig studie av forskare vid Southwest Research Institute (SwRI) erbjuder en övertygande förklaring. Under ledning av Dr. Robert Allen föreslår teamet att Voyager 2 anlände under en sällsynt rymdväderhändelse som involverade en koroterande interaktionsregion i solvinden. Denna struktur fyllde troligen Uranus magnetosfär med ytterligare energi och laddade upp strålningsbältena. »Vetenskapen har kommit långt sedan Voyager 2:s flyby», sade Dr. Allen. »Vi valde en jämförande approach och tittade på Voyager 2-data och jämförde med jordobservationer från decennierna efteråt.« Uppdraget registrerade de starkaste högfrekventa vågorna under hela resan, som initialt tros ha spridit elektroner i atmosfären. Forskning om jordens strålningsbälten visar dock att dessa vågor kan accelerera partiklar under vissa förhållanden. En liknande händelse nära jorden 2019 orsakade betydande elektronacceleration, vilket stödjer Uranus-hypotesen. »Om en liknande mekanism interagerade med det uraniska systemet skulle det förklara varför Voyager 2 såg all denna oväntade extra energi», noterade medförfattaren Dr. Sarah Vines. Detta fynd löser inte bara mysteriet från 1986 utan understryker också Uranus dynamiska miljö, liknande jordens. Det stärker kraven på ett dedikerat uppdrag till Uranus, med potentiella insikter för Neptunus. Forskningen publiceras i Geophysical Research Letters (2025, volym 52, nummer 22).