Katie Wells, grundare av Wellness Mama, säger att hon försöker uppmuntra hälsosam mat i sin familj genom att erbjuda mestadels näringstäta livsmedel hemma, undvika matbelöningar och straff samt låta sina barn bestämma vad —och hur mycket— de ska äta.
Katie Wells, grundare av föräldra- och hälsosajten Wellness Mama, hävdar att föräldrar kan stödja hälsosammare långsiktiga matvanor genom att betona struktur och förebild snarare än strikt kontroll. I ett inlägg publicerat 23 januari 2026 säger Wells att hon inte ”mikromanagar” vad hennes barn äter. Istället fokuserar hon på vad hon beskriver som att erbjuda näringsrika alternativ hemma, visa balanserade vanor och uppmuntra barn att uppmärksamma interna signaler för hunger och mättnad. Wells kopplar sin approach till forskning som tyder på att restriktiva matvanor kan slå tillbaka. En studie i tidskriften Appetite rapporterade att begränsad tillgång till vissa snacks kan öka intaget av dessa livsmedel när de blir tillgängliga, med effekter som varierar beroende på barnets egenskaper som hämmande kontroll och hur förstärkande de finner det begränsade livsmedlet. Hon citerar också forskning som indikerar att press på barn att äta vissa livsmedel —som att insistera på att de äter upp grönsakerna— kan kopplas till lägre grönsakskonsumtion. Inlägget pekar på fynd inom mat- och näringsforskning att föräldrarnas press kan avskräcka barns frukt- och grönsakintag, tillsammans med bredare bevis för att föräldrarnas egna matvanor och hemmets matmiljö är viktiga prediktorer för vad barn äter. Wells citerar även ett arbete publicerat i The New England Journal of Medicine som observerar att små barns energiinmatning kan variera avsevärt från måltid till måltid men vara stabilare över dagen, ett mönster som forskarna tillskrev barns justering av intag över efterföljande måltider. I vardaglig praktik säger Wells att hon håller hemmet fyllt främst med hela livsmedel —som proteiner, frukt, grönsaker och rester— och lagar en familjemåltid istället för flera separata rätter. Hon skriver att barnen är fria att äta det som serveras eller, om de fortfarande är hungriga senare, välja enkla alternativ som ägg, frukt eller rester. Hon säger att hon undviker att använda efterrätt eller andra livsmedel som belöningar eller straff, och hävdar att att göra mat till ett maktmedel kan skifta fokus från hungers- och mättnadssignaler. Istället för att märka livsmedel som ”bra” eller ”dåliga” försöker Wells förklara vad livsmedel gör i kroppen —som protein som stödjer vävnadsreparation och kolhydrater som ger energi— utan moraliska omdömen. Vid mat utanför hemmet kommenterar Wells inte sina barns val på restauranger eller vännernas hus och ser tillfälliga njutningar som mindre oroande i sammanhanget av en generellt näringstät kost. Wells citerar också en narrativ översikt från 2020 i Pediatric Obesity som beskriver ”positiv” eller ”auktoritativ” matföräldraskap —som kombinerar struktur med stöd för autonomi— som associerat i forskningslitteraturen med hälsosammare matmönster hos barn jämfört med mer tvingande metoder. Slutligen ramar Wells in sitt mål som att fostra vuxna som litar på sina kroppar och kan fatta informerade matval utan kontinuerlig föräldrastyrning, och hon tillskriver delvis sin approach sin egen erfarenhet av att förbjudna livsmedel kändes mer lockande när hon fick mer självständighet som tonåring.
