I ett inlägg den 2 januari 2026 på Wellness Mama argumenterar grundaren Katie Wells för att irritation över andras beteende ibland kan peka på olösta problem inom oss själva. Hon föreslår att möta dessa ögonblick med nyfikenhet – snarare än skuld – för att stödja emotionell reglering, empati och en starkare känsla av handlingskraft.
Katie Wells, grundare av Wellness Mama, skriver att vardagliga irritationer – som att bli avbruten, hantera kronisk senkomna eller känna sig störda av någon som pratar för högt – kan bli tillfällen för självundersökning istället för automatisk skuldbeläggning av andra.
I sin artikel från 2 januari 2026, ”Hur triggers kan bli lärare (och ge mer frid)”, beskriver Wells en förskjutning från att se triggers som bevis på att någon annan ”gör något fel” till att märka att de egenskaper hon irriterades mest av hos andra ofta pekade tillbaka på något olöst inom henne själv.
Wells bygger sitt resonemang kring det populära talesättet ”If you spot it, you’ve got it”, och kopplar det till Carl Jungs arbete om ”skuggan” och det psykologiska begreppet projektion. Hon framställer frasen som en inbjudan till nyfikenhet snarare än självkritik, och skriver att en stark känslomässig reaktion kan fungera som en spegel – utan att det innebär att en annan persons beteende är acceptabelt eller att skada ska tolereras.
Hon pekar också på forskning och teorier som förklarar varför vissa reaktioner känns automatiska. Wells noterar att människor tenderar att fokusera på hot och negativt, och citerar en studie från 2001 publicerad i Journal of Personality and Social Psychology som enligt henne visade att personer som förnekade aggressivitet oftare uppfattade aggressivitet hos andra.
Wells beskriver vidare en biologisk vinkel och citerar spegelneuroner – hjärnceller ofta förknippade med empati och social inlärning – som en mekanism som kan hjälpa människor att ”erkänna” egenskaper hos andra som de själva har undertryckt eller undvikit. Hon ger vardagliga exempel på ”spegel”-konceptet: irritation över arrogans kan spegla undertryckt självförtroende, och irritation över ”lata” kan spegla agg kopplat till överarbete och svårighet att vila.
I en personlig del berättar Wells att hon arbetat online i nästan två decennier och minns hårda kommentarer om sitt utseende, inklusive ”onlinemiljöer” dedikerade till att kritisera det. Hon skriver att det som hjälpte inte var att förneka smärtan i kommentarerna, utan att undersöka varför de träffade – och drog slutsatsen att de ekade osäkerheter och en ”inre kritiker” hon ville förändra. Med tiden förändrade övning i snällare inre dialog och medveten notering av positiva saker hur hon upplevde sitt liv.
Som praktiska verktyg rekommenderar Wells att pausa vid en trigger och fråga vad reaktionen avslöjar. Hon skriver att detta varit särskilt användbart i föräldraskap, och beskriver barn som ”incredibla speglar” som reflekterar otålighet, ”oläkta sår” och outtalade förväntningar.
Wells återberättar också en historia hon tillskriver Dr. Kelly Brogan: Brogan frågade sina döttrar vad som kändes oläkt i deras relation och valde nyfikenhet – att lyssna istället för att försvara sig – efter feedback som var svår att höra.
För läsare som söker en mer strukturerad övning beskriver Wells ”3-2-1 skuggprocessen”, som ofta tillskrivs Ken Wilber. Metoden innebär att först namnge den irriterande egenskapen i tredje person (”de”), sedan i andra person (”du”) och slutligen integrera i första person (”jag”) – med syfte att ta ägandeskap över reaktionen på ett konstruktivt sätt.
Wells rekommenderar journalprompts som ”Vad irriterar mig mest hos andra?” och ”Var dyker detta upp i mig?”, och argumenterar för att ihärdig självundersökning kan mildra reaktiva mönster, öka empati och minska känslan att ens frid beror på att andra förändras.
Texten avslutas med en rad Wells tillskriver 1200-talspoeten Rumi: ”Sår är platsen där ljuset kommer in i dig”, för att rama in smärtsamma reaktioner som möjliga öppningar för tillväxt.
