En enögd varelse som levde för 600 miljoner år sedan är en av människans äldsta förfäder och gav upphov till våra moderna ögon, enligt en studie från Lunds universitet. Forskare har analyserat ljuskänsliga celler hos olika djurgrupper för att förklara varför ryggradsdjurs ögon skiljer sig från andra. Studien publicerades i tidskriften Current Biology.
En studie från Lunds universitet visar att en enögd, maskliknande organism från för 600 miljoner år sedan är en gemensam förfader till alla ryggradsdjur, inklusive människan. Denna cyklopliknande varelse levde stilla som en grävande filtrerare och filtrerade plankton från havsvattnet, vilket gjorde att den inte behövde pariga ögon för rörelse och orientering.
"De var grävande filtrerare, satt stilla och filtrerade plankton från havsvatten. Då behövdes inte de här pariga organen som egentligen är till för att styra när man rör på sig och veta var man går," säger Dan-E Nilsson, professor emeritus i sinnesbiologi vid Lunds universitet.
Genom evolutionen förlorade organismen sina pariga ögon men behöll en grupp ljuskänsliga celler mitt på huvudet. Dessa celler användes för att hålla koll på dygnsrytmen och veta vad som var upp och ner.
Ögonen hos ryggradsdjur, som människan, skiljer sig markant från de hos ryggradslösa djur som insekter, kräftdjur och bläckfiskar. "Den sortens ljuskänsliga celler som ryggradslösa djur har till sina pariga sidoögon är inte den sortens ljuskänsliga celler som vi ser med," förklarar Nilsson.
Genom en omfattande analys av ljuskänsliga celler hos alla djurgrupper upptäckte forskarna att moderna ryggradsdjursögon utvecklades från den enda ögat på huvudet när förfadern började simma och leva ett aktivt liv. Människans näthinna utvecklades ur hjärnan, till skillnad från insekters och bläckfiskars ögon som utvecklades i huden på huvudets sidor.
"Det har alltid varit ett litet mysterium varför våra ögon är annorlunda... Vi har inte förstått varför det låg till som det gjorde, men nu gör vi det. Bitarna föll på plats," säger Dan-E Nilsson.
Studien publicerades i tidskriften Current Biology.