Forskare har upptäckt forntida vargben på en avlägsen svensk ö i Östersjön, vilket tyder på att människor förde dem dit för tusentals år sedan. Vargarna, daterade till 3 000–5 000 år sedan, delade en maritim diet med lokala säljägare och visade tecken på mänsklig omsorg. Detta fynd utmanar traditionella syner på tidiga människovarg-interaktioner.
Forskare från Francis Crick Institute, Stockholms universitet, University of Aberdeen och University of East Anglia har hittat bevis på gråvargar på Stora Karlsö, en liten 2,5 kvadratkilometers ö utanför Sveriges kust. Benen, funna i Stora Förvar-grottan, härrör från neolitikum och bronsåldern, då platsen var ett centrum för säljägare och fiskare. Eftersom det inte finns några inhemska landdjur på ön måste vargarna ha förts dit med båt, vilket indikerar medvetet mänskligt handlande.
DNA-analys av två rovdjursben bekräftade att det rörde sig om äkta vargar utan hundancestry. Isotopstudier visade att deras diet inkluderade sälar och fisk, vilket speglar öbornas människors och antyder att de matades av människor. Vargarna var mindre än sina fastlandsanhöriga och uppvisade låg genetisk mångfald, egenskaper förknippade med isolering eller mänsklig hantering.
Ett bronsåldersvargben visade allvarliga skador på en lem som skulle ha hindrat jakt, men djuret överlevde, vilket pekar på möjlig mänsklig omsorg. „Upptäckten av dessa vargar på en avlägsen ö är helt oväntad“, säger Dr. Linus Girdland-Flink vid University of Aberdeen. „De hade inte bara ett ursprung som är oskiljbart från andra eurasiska vargar, utan levde sida vid sida med människor, åt deras mat och på en plats de bara kunde nå med båt. Det ger en komplex bild av relationen mellan människor och vargar i det förflutna.“
Pontus Skoglund vid Francis Crick Institute tillade: „Det var en fullständig överraskning att se att det var en varg och inte en hund. Detta är ett provocerande fall som väcker möjligheten att människor i vissa miljöer kunde hålla vargar i sina bosättningar och såg värde i det.“
Anders Bergström vid University of East Anglia noterade den genetiska intriganten: „Vargen med det mest kompletta genomet hade låg genetisk mångfald, lägre än någon annan forntida varg vi sett. Det liknar vad man ser i isolerade eller flaskhalsade populationer, eller domesticerade organismer.“
Studien, publicerad i Proceedings of the National Academy of Sciences, tyder på att förhistoriska människovarg-band var mer varierade än tidigare trott, med samarbete och hantering som föregick full hunddomesticering. Jan Storå vid Stockholms universitet betonade: „Kombinationen av data har avslöjat nya och mycket oväntade perspektiv på stenålders- och bronsålders människodjursinteraktioner i allmänhet och specifikt kring vargar och hundar.“
Dessa insikter, som blandar genetik och arkeologi, belyser tidiga experiment med djurhållning på isolerade gränser.
